Hantverksskickligheten bakom traditionell kittning och glasmästeri

Det luktar linolja och historia

Ställ dig framför ett gammalt stockholmsfönster. Ett riktigt sådant, från kanske 1920-talet. Känn på karmen. Titta på glaset – det har en lätt ojämnhet, en karaktär som moderna fönster helt saknar. Och titta på kitten. Den där smala remsan som håller glaset på plats, formad för hand av någon som visste exakt vad hen gjorde.

Det är lätt att glömma att fönster en gång var hantverk. Inte produkter. Inte varor som spottades ut från en fabrik. Varje båge hyvlades, varje glasruta sattes för hand, och kitten – ja, kitten blandades ofta på plats av glasmästaren själv. Linolja och krita. Mer linolja om det var kallt. Lite mindre om solen stod på.

Men vet du vad? Den kunskapen håller på att försvinna. Och det är ett problem.

Varför kittning inte bara är "att kleta dit lite massa"

Jag har sett det så många gånger. Någon tar en klick byggmarknadskitt, trycker dit den mot glaset och tänker att det räcker. Det gör det inte. Traditionell kittning är en process med flera steg, och varje steg kräver känsla i fingrarna.

Först måste den gamla kitten bort. Det låter enkelt. Det är det inte. Gammal kittning kan vara stenhård efter 80 år i solen, och om du är för hårdhänt spricker glaset. Så du värmer försiktigt, skrapar metodiskt, och tar dig fram millimeter för millimeter. Ibland tar ett enda fönster en hel förmiddag bara att rensa.

Sen grundar du träet. Rå trä suger åt sig oljan ur kitten, och då torkar den för snabbt och spricker. Grundningen måste sitta. Sedan formar du kitten – inte med en maskin, utan med en kittkniv och tummen. Du drar ett jämnt streck i exakt rätt vinkel så att regnvatten rinner av utan att samlas. Vinkeln spelar roll. Tjockleken spelar roll. Allt spelar roll.

Och sedan ska det målas. Men inte för tidigt. Kitten behöver tid att oxidera och bilda en hud. Målar du för tidigt bubblar färgen. Målar du för sent spricker kitten. Timing.

Glasmästarens öga – något ingen maskin kan ersätta

En erfaren glasmästare ser saker du och jag missar. En båge som skevat en halv millimeter. Ett glas som sitter löst fast det ser fast ut. Trä som börjat mjukna på insidan men ser friskt ut på ytan. Det är den sortens kunskap som tar åratal att bygga upp.

Jag pratade med en glasmästare i Södermalm för ett tag sedan. Han hade jobbat med fönster i över trettio år. "Folk tror att det handlar om att byta glas", sa han. "Men det handlar om att förstå huset. Varje hus rör sig. Varje fönster sätter sig annorlunda. Du kan inte bara mäta och skära – du måste känna."

Den typen av hantverksskicklighet hittar du inte i en produktkatalog. Den finns i händerna på människor som har stått vid hyvelbänken tillräckligt länge för att veta skillnaden mellan en furu från 1910 och en från 1950 – bara genom att känna på fibern.

Stockholm och kampen om de gamla fönstren

Stockholms innerstad är full av fantastiska gamla fönster. Jugend på Östermalm. Funktionalism på Kungsholmen. Sekelskiftesdetaljer i Vasastan. Men de hotas. Inte av förfall – de flesta går att rädda – utan av okunskap och bekvämlighet.

Det enklaste är att riva ut och sätta in nytt. Och visst, moderna fönster är energieffektiva. Men de saknar själ. Och det som många inte vet är att ett renoverat gammalt fönster med tilläggsbåge och ny tätning faktiskt kan prestera nästan lika bra energimässigt. Utan att du förlorar husets karaktär.

Att satsa på fönsterrenovering i Stockholm handlar inte bara om nostalgi. Det handlar om hållbarhet i ordets verkliga bemärkelse. Att ta vara på det som redan finns istället för att slänga och köpa nytt. Kärnvirke från gamla skogar håller i hundra år till – om det underhålls rätt.

Hantverket som vägrar dö

Det finns en rörelse just nu. Liten, men ihärdig. Unga hantverkare som väljer att lära sig traditionell kittning. Som går i lära hos äldre glasmästare. Som vägrar acceptera att allt ska vara snabbt och billigt.

Och det ger mig hopp. Faktum är att efterfrågan på kvalificerad fönsterrenovering ökar i Stockholm. Bostadsrättsföreningar som insett att originalfönster höjer fastighetsvärdet. Husägare som vill bevara det som gör deras hem unikt. Stadsmuseet som ställer krav på kulturhistoriskt korrekta renoveringar.

Men det räcker inte med efterfrågan. Det krävs också att vi värderar hantverket. Att vi förstår att det tar tid. Att vi accepterar att en glasmästare som kittar ett fönster för hand inte kan göra tio stycken på en dag – och att det är okej.

Det handlar om respekt

Respekt för materialet. Respekt för dem som byggde före oss. Och respekt för hantverkaren som står där med kittkniven och vet att det hen gör kommer att sitta i femtio år – om det görs rätt.

Nästa gång du går förbi ett gammalt hus i Stockholm, stanna en sekund. Titta på fönstren. Titta på kitten. Tänk på att någon en gång stod där, kanske på en ranglig stege, och formade den remsan med bara händerna och en enkel kniv. Det är inte bara ett fönster. Det är ett hantverk som berättar en historia.

Och den historien förtjänar att leva vidare.

30 okt. 2026